164.

Idag fick jag gå till jobbet. Det fick jag göra på grund av att bussen var omdirigerad på grund av väghinder. Det låter ju jävligt kryptiskt det där. Väghinder. Hade det inte varit för de fyra decimeter snö som fallit hade det ju kunnat vara riktigt spännande att ta reda på vad väghindret faktiskt bestod i/av. Kan det ha varit ett hundratal illegala kinesiska invandrare som kört riksha-streetracing med katastrofala seriekrockar som följd eller ett efterlängtat uppror från mullvadarna som slutligen lackat ur på att bo i underjorden och helt sonika grävt sig upp i solljuset årecis på den väg där bussen vanligtvis går? Tråkigt nog så vet jag ju att det där mystiska väghindret var en stor upplogad jävla snöhög så det är ju inte så fiffilurigt fantastiskt som man gärna hade velat. Men inte tänker jag vara vansinnig och raljera över SL och trafikkontorets inkompetens för det. Jag är glad att jag slapp sitta och störa mig på alla dumma jävla sågspån till kollektivtrafikanter vars sociala fobi med stor sannolikhet är större än den där feta amerikanskan som knappt ens fick plats i en röntgenapparat avsedd för elefanter.

När man går på en buss är det ju givet att man gärna hittar en schysst sittplats. Med andra ord funkar vilket av sätena som helst i bussen ganska bra eftersom alternativet är att stå. Tydligen verkar dock nittionio procent av alla busspendlare hellre vilja stå än sitta bredvid någon. När man kliver på bussen ser man ytterst sällan två personer som sitter bredvid varandra om det finns ett dubbelsäte ledig. Om man ser det kan man utgå ifrån att personerna känner varandra. När folk väl har satt sig bredvid någon och ett dubbelsäte helt plötsligt blir ledigt när någon går av...då börjar kampen. Ett race som får vilket formel ett-lopp som helst att framstå som en bakfyllepromenad hem ifrån ett mediokert kvart-i-fem-ragg att verka underbar. Folk från alla delar av bussen reser sig lika unisont som en självmordssekt tar sin shot med dödssaft. Man riktigt ser hur desperationen tränger fram i ögonen när de ser att det blir ett rce till döden om det nya dubbelsätet. Idioter, sitt kvar där ni sitter för helvete. När någon sedan lagt beslag på presidentsätet måste ju alla förlorarna hitta ett nytt säte att sitta och skämmas på. Det är fan så att man kan känna doften av skam när de med hängande huvud och blicken riktad någonstans i bussens underrede lommar tillbaks till platsen de en gång lämnat för att se om gräset var grönare på andra sidan. Allt de hittade var en nedbränd åker och på platsen de lämnade, där sitter jag och hånler dem rakt upp i ansiktet och säger...

"Upptaget. Far åt helvete!!"