87.

Jag måste tyvärr medge att det faktiskt finns hopp för världen. En mycket tragisk nyhet för alla oss som gillar att se det värsta i precis varenda jävla företeelse.
Jag fylls av någon hemsk blandning av lycka och ångest ihopblandat med en gnutta uppspelt fjortisexaltering.

Vad fan är det då som har inträffat i världen som nu gör att jag skakas i mina opositiva grundvalar? Hur kan något ge mig hopp om dena värld full av idioter, A.I.K:are, fula, illaluktande dumhuvuden?

Två saker.

Den första är den smått fantastiska nyheten att Sveriges högsta kanditat till att dö för våra synder, Carola, ska göra en duett med den kajalöverdoserande skäggbiffen Hank Von Helvete. Julskivorna kommer aldrig mer att kunna avspisas med en fnysning. Onkel Kånkel räknas givetvis i en klass för sig och har aldrig fnystsåt i julskivesammanhang. Nu hoppas jag bara att vi får se Carola göra ett gästspel på Turbonegrernas nästa skiva och förlusta sig i en musikvideo där hon sjunger om fröjderna med alkohol, hästsex och divierse promiskuösa handlingar.

Den andra alldeles fenomenalt fantastisk är att allas vår Hulk Hogan sökte jobbet som ny basist i det överdrivet överskattade bandet Metallica. Hulk Hogan fick uppenbarligen inte jobbet, oturligt nog. Vem hade inte velat se hans influenser på bandet. Albumtitlar som St.Hogan, Ride the Hulkamania och Hulk Magnetic kanske hade varit något.

Nog om saker som får en att känna framtidstro, folk kan ju tro att jag blivit optimist.

Far åt helvete!!