92.

Telefonkö.
Ett ord som de flesta förknippar med symptom som för tidigt åldrande, ofrivilliga uppstötningar och blodig avföring. Själv har jag just suttit i en telefonkö och upptäckt ännu ett par otäcka biverkningar. Jag drabbades framför allt av ett svårt fall av hypokondri under dessa sju minuter som jag aldrig kommer att få åter. När man ringer till någon form av kundtjänst så utgår ju varje normalt funtad homo sapien att man kommer få köa ett jävla tag innan man får prata med någon sate som låter sådär lagomt levnadsglad. Varför i helvete tycker då, i detta fall Bredbandsbolaget, att man ska ha en skitjobbig kärringjävelsröst som var åttonde sekund ska meddela att man fortfarande sitter i kö? Jag började ju givetvis tro att jag var senildement redan efter tjugofyra sekunder när jag tyckte mig ana att jag varit med om meddelandet tre gånger redan. Men jag tror ju alltid det bästa om saker och ting så jag levde lyckligt men nervöst vidare i villfarelsen att de bara meddelade att man stod i kö en gång. Ytterligare tjugofyra sekunder senare när känslan av deja vu knackade mig på nästippen som en slägghammare började kallsvetten rinna. Vad fan är det frågan om? Är jag senil? Har mitt liv fastnat i en upprepande åttasekunderssekvens? Har lp:n på vilken mitt liv etsats in börjat hacka?

Efter litervis av svett och tunga lass av ångest senare fick jag så höra Petters röst. Han ordnade mitt problem och alla äckelkänslor och all panikångest var som bortblåst. Livets cirkulära skiva hade börjat snurra runt sin stadiga axel ännu en gång.

Men till bredbandsbolaget och dess förbannade kärringjävelsröst har jag bara en sak att säga. Just det.

Far åt helvete!!