120.

Svenska kyrkan, fint väder, sjunde mars klockan elva noll noll och gratis tinitus skickas på klassiskt vis ut i atmosfären av någon snäll kantor i Farsta. Tro på fan att folk väljer att gå ur kyrkan på löpande band.

Helt oförstående som vanligt står jag och väntar på att SL ska försöka komma i tid fast att det är minusgrader och snö ute. Medans jag står och väntar blir jag plötsligt utsatt för en ljudattack av rent okristliga mått. Kyrkklockorna börjar dåna likt en bombmatta över Dresden och folk kastar sig dramatiskt som fan till marken. Okej, jag kanske överdriver lite met det dramatiska kastandet men det dånar någon förjävligt ur det himmelska klocktornet.
En minut senare dånar det fortfarande lika mycket och man kan ju undra hur fan dom tror att folk ska bli mer angelägna att gå till kyrkan. Har dom någon ny policy som säger att ju mindre folk det är i kyrkan desto längre låter dom klockorna klämta?

Jag ska fan go-ninja-all-over-their-asses någon natt och klä in klockfanskapet i tjock blöt filt. Lycka till med ljudterrorn då.

Amen.

Far åt helvete!