172.

Ah, ännu en dag på toppen av vansinnets berg.
Det är ju som bekant ensamt på toppen, men vad fan gör det när man får skåda en mongolid mellan varven. Häromdagen kände jag mig fanimej riktigt hotad. Det påminde mycket om en gammal zombierulle faktiskt. Åt vilket håll man än tittade såg man hur Gud hade kastat näve efter näve med gratiskromosomer omkring sig och förvandlat folk till underläppszombies med insjunkna ögon. Deras rörelsemönster är inte helt kontrollerat och den vakanta blicken kan betyda vad som helst från mindre hjärnskada till hunger efter människokött. När en av dem plötsligt gör ett utfall emot mig känner jag hur jag instinktivt trevar efter en yxa. Handen greppar i tomma luften och varelsen kommer närmare. Hans ögon spärras upp och blottar en mun som har lika mycket gluggar som en proffesionel hockeyspelare men de kvarvarande gaddarna ser vassa ut. Paniken börkar sprida sig i min kropp och jag nynnar på Misfits gamla slagdänga Scream. "A chill runs down your spine and crawls into your brain, a freezing touch of fear". Fortfarande inget vapen inom räckhåll och tingesten kommer bara närmre och närmre. Plötsligt känner jag hur min hand får tag i något mjukt. Jag sliter tag i det och höjer handen för att kasta det på underläppsmonstret som lufsar emot mig i sakta mak.

Plötsligt hör jag en röst som säger "Var det bra så?".
Jag ruskar lite på huvudet, släpper halstablettspåsen och slänger en hastig blick på kromosomfesten framför mig i kön som böjers fram emot mig, ursäktar sig och tar en plastkasse för att sen betala för sig och knalla vidare.

Far åt helvete!