185.

Äntligen ett program som är anpassat för den efterblivna befolkningen.
Det är så jävla sumphjärnelätt att även de som inte hängde med i Big Brother har stor chans att förstå. Jag skulle vilja gå så långt att jag påstår att även de svenska hollywoodfruarna kanske skulle kunna ha lite utbyte av programmet, ja, kanske inte Anna Anka, Maria Montazami, Agnes Nicole Winther och de andra två...jävlar. Ja, hollywoodvåpen kanske inte skulle följa med i den intrikata storylinen men skitsamma.
Vad fan pratar jag då om?

Jag pratar om treans nya wasaskepp till storsatsning, True Talent. Ett gäng mer eller mindre kända och obegåvade musiker får lyssna på lite olika sångröster och välja ut ett par som de tycker låter särdeles fantastiska gentemot all skit som säkerligen också skickats in. Sen får man se ett litet filmklipp där artisten för första gången får SE det svettiga buksvålet till ansikte som hör till rösten de blivit betuttade i. Vad är det då som gör att folk kan hänga med i det här spindelnätsintrikata labyrintartade programmet?

JO.

Varenda jävla gång ett klipp visas, och ibland även mellan klippen, ska det nogsamt talas om att det är första gången artisten och den hopfulle lille sökanden träffas. Det är FÖRSTA gången de träffas. FÖRSTA GÅNGEN!

Undrar hur många gånger de har träffats egentligen.
För övrigt älskar jag att det var en brudjävel som på frågan om vad hon skulle göra för pengarna om hon vann miljonen svarade; bygga ett muminhus.
I rest my frikkin case.

True Talent...

Far åt helvete!!