186.

Jag har vigt veckan åt att leka detektiv. Något oheligt köttstycke på pendeltåget använder sig ensam av mer parfym är nordamerikas samtliga lyxprostituerade gör över med under en femårsperiod.
Visst, det är ju alldeles underbart att quinnan i fråga parfymerar sig för att inte lukta gammal nikotinhagga. Sånt luktar inte alls gott.
Vad fan är det då som är så jävla hemskt? Finns det ett litet aber med i bilden?

Det finns ett stort jävla aber med. Det är större än den där lagomt världsberömda hollywoodskylten som står i någon bortklemat slänt i det fagra landet i väst.

Parfymen luktar vanilj. Fy halvete och alla dess hundar på ett grillspett vad jag avskyr doften av vanilj. Efter att ha suttit tårägd ch hulkande på tåget ett par dagar örfilade jag mig själv och bestämde mig för att luska ut vem fan det var som stank. Idag, efter att i tre dagar nosat runt som en kokainstinn blodhund på tåget tror jag mig ha funnit marodören. En medelålders man som ser på pricken ut som Philip Seymour Hoffman gör i Boogie Nights. Till det hela hörde att han gick runt med ett kilo kopieringspapper i famnen och hade för stora byxor på sig som hängde halvvägs ner till knävecken. Till detta verkade han ha någon form av tvångssyndrom och böt plats var tredje minut varpå brallorna kanade längre och längre ner till hans slutligen snubblade och tappade ut papperet över hela golvet.

Hade han inte luktat vanilj så hade jag tagit med honom hem och låst in honom i källaren. Men nu luktar han ju äckligare än en utochinvrängd tjocktarm med psoriasis så jag hoppas han aldrig mer dyker upp på tåget.

Philip Seymour Hoffman som luktar vanilj och är äcklig på pendeltåget, trots att jag innerst inne gillade dig så...

Far åt helvete!