193.

Vad fan, jag känner mig lite extra förbannad idag så vi skriver väl något litet, semi-otrevligt, om Melissa Horn också. När vi ändå har farten uppe liksom.

Hon har ju uppenbarligen blivit någon jävla nationell idol för ungdomar och tragiskt nog även äldre människor med grava tyck-så-jävla-synd-om-mig-komplex. Jag har mirakulöst nog lyckats missa denna genomdeprimerade flicka fullständigt tills för några veckor sedan. Sedan dess har mitt liv inte förändrats ett jävla dugg. Jag gråter inte när jag ser att det regnar. Jag gråter bara när Gandalf dör i Sagan Om Ringen, det är helt okej att göra det.
Jag gråter inte så fort något inte blir som jag vill. Jag gråter bara när hela Midgård knäböjer inför hoberna i Minas Tirith i Sagan Om Konungens Återkomst, det får man göra för det är skitmäktigt.
Däremot undrar jag varför Melissa Horn inte bara hoppar framför ett jävla pendeltåg om hon tycker att allt är så jävla jobbigt? Vore det inte en jävligt bra lösning när allt är så nerpissat och eländigt hela förbannade tiden? Är det så att hon bara är låtsasledsen och blåser sina rödgråtna självömkande fans eller är hon bara en jävla fegis.

Jag säger såhär. Kan Ted Gärdestad så kan fanimej du.
Om inte annat kan du ju skriva en låt om hur jävla hemskt det är att du är för feg för att göra något åt ditt uppenbarligen sinnessjukt eländiga liv.

Och du Melissa, det här kommer riktigt djupt från det svarta hål som befinner sig där mitt hjärta skulle suttit om jag haft ett..

Far åt helvete!