196.

Att växa genom möten och att välja lycka.

Det var vad jag lyssnade på i tre tortyrklassade timmar igår. Kay Pollack, den gubbsjuke gamle stofilen, spankulerade runt i ett par för tighta byxor med på tok för hög midja för att det skulle vara trevligt och talade om hur bra livet kunde bli om man bara var glad hela tiden. Alla asiater pissar gallsten redan nu, bara vara glad? Vad i helvete skulle Ying vara utan Yang? Man måste såklart vara lite sur och arg ibland annars är det väl för fan inget kul att vara glad?

Det var en kväll då flosklerna haglade värre än vad Håkan Juholts förtroende rasate de senaste veckorna. Det var alltså lite som att stå längst ner i en djup dalgång och se världshistoriens stärsta jävla floskelravin komma dånande emot en i nittio graders vinkel.

"Det är dina tankar som skapar världen du lever i".
Fel, det var evolutionen som gjorde det. Om jag vaknar och känner mig på bra humör betyder det väl för fan inte att jag kommer vara lika glad när jag kommer hem? Jag kanske blir analvåldtagen på pendeltåget, hur ska jag då göra Kay?


"Det finns alltid ett sätt att se liiiite positivare på saken".
Fel igen, jag kommer aldrig i hela mitt liv se något positivt med att bli analvåldtagen eller att tvingas lyssna på Adam Tensta. Det är liksom rock bottom här i livet. Murphys lag ser säkert till att det är just Adam himself som spräcker min ringmuskulatur för första gången här i livet.


"Det är sällan du är sur på det du tror att du är sur på".
Nähä? Som om jag blir sur på att det sitter en kol-sjuk gammal kärring framför mig och hostar mig i ansiktet på bussen i tjugo minuter, vad är jag arg på då?
"Du är arg på din egen litenhet".

Sen var det hela tiden ett JÄVLARNS HELVETES TJAT om att man ständigt är antingen arg eller glad. Om man irriterar sig på att osten är hyvlad till en sluttning värdig att bli klassad som svart pist, ja då är man en sur, ledsen, rädd och tragiskt figur. Man kan verkligen inte vara glad fast man tycker att folk borde kunna hyvla ost på ett normalt sätt. Så fort man på något endaste jävla sätt reagerade negativt, ja, då var man den där ledsna sorgliga lilla figuren som inte vågade tro på sig själv. Jävla mongolidsnack. Jag är fan vansinnig på en helvetes massa saker men jag är överlag rätt glad ändå. Det är jag för att jag hela tiden vet att det finns folk som har det bra mycket värre, sånt gör ju vem som helst glad.
Så i julklapp önskar jag mig att Kay Pollack får slavarbeta i ett stenbrott resten av livet. Då ska vi se om han är en glad gubbe som ser ljust på tillvaron eller om han blir en tragisk liten sur, ledsen gubbe.

Jadu, Kay Pollack...

Far åt helvete!