110.

Efter att ha sett Homeless Mustard på det fantastiska internet kom en tsunami av gatumusikantminnen insvallande och träffade mig såpass hårt i fontanellen att jag kände mig tvingad att Dryfta ämnet i bloggarnas blogg. Personligen känner jag oftast för att kasta tegelsten på dem jävla ljudförorenarna i stort sett varje gång jag hör dem. Monotona jävla dragspelsmelodier får en tripp till systemet att bli lika hemsk som en heldag på valfritt opiumdrogat nöjesfält fyllt med ostämda positiv. Fy helvete säger jag bara.

Men visst fan kan man väl hitta några riktigt schyssta luffaraktiga gatumusikanter ibland. Storfors stolthet Skogs-Ola var ju till exempel ett musikaliskt geni. Satte man något som lätt i näven på honom och hans nackböld så kunde han fanimej spela på det. Utanför systemet i Farsta sitter en saxofonspelande gubbe som är ball enbart för att han lirar sax, han är inte så jävla bra. Men må satan stiga upp från underjorden och skita diarré i alla hemska jävla tragiska disonanta förbannade jävla dragspel. Och den apatiska flickan som satt utanför Kulan i Karlskoga under Putte i Parken förra året...

Jag tappar nästan förmågan att utrycka mig hemskt nog här men jag ska ge det ett försök. Må stentavlorna med tio Guds bud kastas mot henne på hederligt steningsmanér tills hon är lagomt domnad och svullen. Därefter bör denna flickas gitarr och de tre kvarvarande strängarna våldtas grundligt av n flock svultna bävrar. Efter detta borde flickebarnet bindas fast vid en lyktstolpe och där få begrunda sina brott mot musiken tills döden träffar hennes pannben med en flottig smekning.

Far åt helvete!