En annan variant är ju dom kosmiskt stora samlingarna som tamejfan innehåller allt. Man kan ju göra som Neil Young och vara stensäker på att man kommer bli massivt succéartad och dokumentera hela sin karriär direkt från start för att fyrtiofem år senare ge ut en hel jävla dhl-lastbil fylld med matrial som fansen kan götta ner sig i.
Sist men inte minst har vi dom stora mysterierna inom samlingsalbumsvärlden. Det dyker helt plötsligt ner en ginza-katalog och faceplantar hallgolvet lite påträngande en onsdagseftermiddag. Man kommer hem från jobbet och sliter med den in på muggen eftersom man lider av extrem skitnödighet på grund av att man inte kan skita på jobbet. Man slår upp första sidan och möts av årtusendets största skämt till skivsläpp.
Best of the fucking jävla Rasmus!!?!
Min första tanke var att ginza försökte sälja tomma cdr-skivor men icke sa nicke. Skivan innehåller alltså hela sjutton spår. Jag är fantamig helt ställd. Så vitt jag vet har finnpukarna inte gjort en enda låt som är värd den tid det tar att lyssna på den. Men jag antar att det är som dom säger; kan folk tro på Gud, Jesus och den lilla åsnan i Shrek så kan nog fan folk tro att The Rasmus har gjort nog med lyssnarvänligt matrial för att berättiga en samlingsplatta.
Själv tror jag inte på Gud, inte på Jesus, bara en smula på den lilla åsnan från Shrek och absolut inte ett skit på att The Rasmus har gjort sjutton vettiga låtar.
Far åt helvete!