140.

Det här med samlingsplattor alltså, det är förbannat knepigt. Vill man snabbt lyssna in sig på ett band är ju ett samlingsalbum rött smidigt eftersom man får alla dunderdängor på en och samma gång. Å andra sidan är det ju snarare en regel än ett undantag att många av ens egna favoritlåtarna inte får vara med bland guldkornen. David Bowie gjorde ju den bästa "Best of"-plattan ever när han gjorde en unik skiva för varje land. Den lille odd-eyedrabbade transvestitfarbrorn plockade givetvis med alla betonggjutna klassiker som Life on Mars och allt fan dom nu heter eftersom dom ju är the cream of the crap. Därefter plockade han ut de låtar som gått bäst i respektive land vilket gör att alla svennebananer borde bli skitnöjda när de ser att Cat People är med på plattan. Samma sak fast precis tvärtom lär ju gälla i alla andra länder. Det vill säga att dom är glada över att slippa Cat People.


En annan variant är ju dom kosmiskt stora samlingarna som tamejfan innehåller allt. Man kan ju göra som Neil Young och vara stensäker på att man kommer bli massivt succéartad och dokumentera hela sin karriär direkt från start för att fyrtiofem år senare ge ut en hel jävla dhl-lastbil fylld med matrial som fansen kan götta ner sig i.

Sist men inte minst har vi dom stora mysterierna inom samlingsalbumsvärlden. Det dyker helt plötsligt ner en ginza-katalog och faceplantar hallgolvet lite påträngande en onsdagseftermiddag. Man kommer hem från jobbet och sliter med den in på muggen eftersom man lider av extrem skitnödighet på grund av att man inte kan skita på jobbet. Man slår upp första sidan och möts av årtusendets största skämt till skivsläpp.

Best of the fucking jävla Rasmus!!?!

Min första tanke var att ginza försökte sälja tomma cdr-skivor men icke sa nicke. Skivan innehåller alltså hela sjutton spår. Jag är fantamig helt ställd. Så vitt jag vet har finnpukarna inte gjort en enda låt som är värd den tid det tar att lyssna på den. Men jag antar att det är som dom säger; kan folk tro på Gud, Jesus och den lilla åsnan i Shrek så kan nog fan folk tro att The Rasmus har gjort nog med lyssnarvänligt matrial för att berättiga en samlingsplatta.

Själv tror jag inte på Gud, inte på Jesus, bara en smula på den lilla åsnan från Shrek och absolut inte ett skit på att The Rasmus har gjort sjutton vettiga låtar.

Far åt helvete!