139.

Hobbyfotografer är bland det mest irriterande som finns. Dom kommer i precis alla åldrar men det är dom där praktäckelexemplaren i åldrarna mellan femton och trettio som är värst. Likt krypskyttar stryker dom runt på gator och torg i jakten på det perfekta läget att pressa avtryckaren. Med snordyra systemkameror går dom runt och tror att dom är några åsidosatta konstnärssjälar som tar de allra mest fantastiska bilderna som någonsin passerat genom en kodaklins. När dom fotat en omkullvält stol i sinnessjuk närbild eller lyckats plåta en gammal bortkastad napp på en skitig nerpissat trottoar rusar dom hem och laddar upp bilderna i photoshop där dom ändrar kontrasterna lite och vips har dom lyckats igen. Deras bilder talar för sig själva med sin fantastiska finess och sina djupa kvasifilosofiska motiv som avslöjar fantastiska hemligheter om den mänskliga naturen.

Eller så är det en helt vanlig bild som vilken digitalkamerabeväpnade snorig åttaåring med downs syndrom kan ta. Bara för att ni har målat ett asymetriskt hakkors på en tegelvägg och ställt en liten neger med sprayburk i förgrunden gör det inte att bilden blir ett magnifikt epos över mänsklig dumhet, det blir bara dumt och töntigt. Gå hem och gräv ner er i era ensamna tomma svettiga sängar, dra täcket över er och lyssna på Marilyn Manson och känn er missförstådda och konspirera med er själva om självmord. Bara jag slipper se er och era jävla bilder.

Far åt helvete!