135.

Folk!
Jag kommer nog aldrig sluta irritera mig på dem. Vart man än befinner sig gör dom livet till en sjuhelvetes hinderbana av problem. Sitter man på bussen så har folket barn som skriker och för en massa oväsen. Sätter det sig någon bredvid en på bussen kan man ge sig fan på att han luktar gammalt härsket smör med tydliga inslag av vällagrat svett.

Folk!
Är man på affären så är dom där och saboterar vardagen också. Oftast är det gamla ledgångsreumatiserade russinhudade gamlingar som envisas med att ta upp hela jävla gången och gå så sakta att man skulle behöva slå upp ett läger och övernatta innan dom har masat sig ur vägen. Är det inte gamlingar är det annat löst folk med en genomsnittlig intelligenskvot i klass med en ouppblåst badboll som är i vägen. Idag när jag skulle ut ut butiken stannar det en ladugårdsbred kärring mitt i dörren. Dörren var en och en halv meter bred och kvinnan var en och fyrtio från öster till väster. Hur fan ska man bete sig för att lirka sig förbi där? Inte ens MacGyver hade kunnat uppfinna sig ur den knipan.

Folk!
Går man på stan kan man räkna med att på vilken sida av vägen man än går möter man åtta idioter som alltid ska gå i bredd vilket resulterar i att man måste byta sida och gå vidare i tio meter tills samma fenomen inträffar igen. Man kryssar fram som en vilsen jävla slalomåkare för att ta sig fram.

Folk.

Överallt är dom och överallt förpestar dom ens tillvaro.

Far åt helvete!