29.

Jag har i ett svagt tillfälle bestämt mig för att anordna en dag tillägnad världens barn och vuxna som lider av hungersnöd.
Jag hade tänkt mig att varje välfärdsland skulle skicka en mycket fet och övergödd representant som skulle resa till ett fattigt land för att där checka in på ett stort hotell som är byggt för ett enda ändamål, frosseri. När världens fetaste svullon väl samlats skulle man bygga en enorm scen med hundratals monitorer och annat star trek-liknande ute på den afrikanska stäppen där publiken sedan kunde tillströmma. Det ska vara riktigt utmärglade individer i publiken. De får hemskt gärna ha flugor i ögonen och vara så svaga att de knappt orkar stå. Sedan skall alla fetton samlas på den enorma scenen och sätta sig vid ett makabert långbord för att spisa en måltid värdig endast en riktigt fet människa samtidigt som en tandlös baltiskt orkester visslar Monty Pythons Always Look On The Bright Side of Life.

När bilderna på de frossande valrossarna kablas ut till alla tv-monitorer bland krokodiler och tändsticksbefolkning bör de få stora hungersvåta bambiögon. Men tro inte att de ske få någon mat inte. Verkligen inte. Hela poängen med dagen är att de ska förstå att det finns ju värre saker än att vara utmärglad, fattig och sjuk. Man skulle ju kunnat vara fet istället.

De massiva fettkonsumenterna skall under överseende av två spetsnazsoldater med slaktmask helt enkelt äta tills dom briserar i ett enda stort moln av kolesterol och transfetter. Luften skall bli tjock att andas helt enkelt. När sedan samtliga bmi-giganter avlidit kommer de två ryssarna i slakmask att ta livet av varandra i en fantastiskt dramatisk duell där de slåss mot varandra med en sportsocka med biljardkula i, tills döden skiljer dem åt. Den överlevande slaktmasksryssen får sedan som grandios final tända eld på den späckosande tillställningen.

Slå det Live Aid...

Far åt helvete!